Upptäck vad som finns i Vatikanens bibliotek | Biblioteket i Heliga stolen

• Grundad i: 1475
  
• Grundare: Påven Nikolaus V
  
• Plats: Belvedere-palatsets innergård, som ligger i Vatikanpalatset, fungerar som ingång till Vatikanbiblioteket.
  
• Avdelningar: Avdelningen för Manuskript, Avdelningen för Tryckta Böcker, Numismatiska avdelningen
  
• Samlingar: Manuskript, arkivsamlingar, tryckta böcker, grafiskt material, numismatiska samlingar och konstföremål.

• Nästan 2.000.000 tryckta volymer och serier, inklusive över 8.000 inkunabler, finns bevarade i Vatikanens bibliotek.
  
• Mellan 1927 och 1939 hjälpte Library of Congress och Carnegie Endowment for International Peace till med moderniseringen av Vatikanbibliotekets bokkatalogsystem.
  
• Vatikanens bibliotek har 75.000 manuskript på latin, grekiska, arabiska, hebreiska, persiska, etiopiska och syriska som sträcker sig tillbaka till 200-talet
  
• Varje år tillkommer cirka 6.000 nya volymer till biblioteket. Endast cirka en fjärdedel är köpta medan resten är gåvor.

Vatikanens bibliotek har en otrolig samling manuskript. Några av de manuskript som finns i biblioteket är Carte d'Abbadie, Boncompagni Ludovisi, Libri minuscoli, Papiri Vaticani copti, Raccolta Rospigliosi, Vaticani musicali och över 100 andra.

Arkivsamlingen i Vatikanens bibliotek är lika imponerande. I samlingen ingår Archivio Barberini, Archivio Barberini Colonna di Sciarra, Autografi e Documenti Patetta, Computisteria Ottoboni, Pergamene Patetta, S. Maria in Cosmedin och många fler.

Vatikanbiblioteket rymmer över 1.600.000 tryckta böcker, varav majoriteten är gamla och sällsynta, inklusive över 8.600 inkunabler; tiotusentals 1500-tals utgåvor och 1600-tals utgåvor, särskilt i Barberini- och Chigi-samlingarna.

Den grafiska samlingen på Vatikanbiblioteket är hem för några hisnande konstverk, inklusive Fondo Stampe, Fondo Stampe Geografiche, Raccolta fotografica, Fondo Bianchi Barriviera, med mera. Ashby Collection och Gismondi Collection är två självständiga slutna samlingar av en viss storlek som ingår i Graphics collection.

Mynt, medaljer, plaketter, stämplar, inskriptioner, uthuggna stenar, svavel- och gipsavgjutningar och annat material förvaras i Vatikanbibliotekets numismatiska kabinett, eller Medagliere. Romerska mynt från den republikanska perioden, mynt från Italiens städer och herravälden, medaljer från andra länder från renässansen till idag och mycket mer finns också bevarade här.

100-tals Artefakter som inte är böcker visas som prydnadsföremål i hela Vatikanbiblioteket, bland de många värdeföremål som finns där. Dessa delar - konstverk, skulpturer, möbler och andra föremål - har katalogiserats som Library Art-objekt. Konstföremålen är kategoriserade och ingår i den allmänna katalogen samt i katalogen över grafiska material och konstföremål, tillsammans med foton.

Vatikanbiblioteket är också hemvist för vissa specialprojekt. Dessa inkluderar IIIF:s tematiska stigar, RICI - Books and Libraries of religious orders in Italy at the end of XVI cent, The Polonsky Project, Travel with Dante och The Alamire project.

Vatican Film Library i St. Louis, Missouri, är det enda förvaret av mikrofilmer från Biblioteca Apostolica Vaticana, Vatikanens bibliotek. Den finns i Pius XII Library på Saint Louis Universitys campus. Lowrie J. Daly ritade biblioteket, som finansierades av Knights of Columbus. Syftet var att öka tillgängligheten till Vatikanen och annat material för amerikanska akademiker.

Under den första hälften av 1200-talet skingrades påvarnas första bibliotek och arkiv av skäl som ännu är okända. Efter Bonifatius VIII:s död flyttades nya samlingar som samlats in av påvarna under det århundradet till Perugia, Assisi och så småningom till Avignon. De påvar som återvände till Rom efter 1415 försökte vid olika tillfällen att återta det förlorade biblioteksarvet; det som fanns kvar i Avignon i början av 1600-talet hamnade i familjen Borgheses samling, som Leo XIII köpte 1891.

Början på Vatikanbibliotekets moderna historia kan spåras tillbaka till mitten av 1300-talet. Nikolaus V var den som beslutade att lärda skulle kunna läsa och studera de latinska, grekiska och hebreiska texterna. Med utnämningen av en bibliotekarie, Bartolomeo Platina, och det nödvändiga ekonomiska stödet återupptog, slutförde och genomförde Sixtus IV Nikolaus V:s uppdrag. Den nya institutionen inrymdes på bottenvåningen i en byggnad som Nicholas V redan hade renoverat. Från totalt 2.527 manuskript år 1475 till totalt 3.498 år 1481 fortsatte samlingen att växa.

Biblioteket fortsatte att växa under 1500-talet, särskilt under Leo X, med metodisk forskning och förvärv av manuskript och tryckta verk. Under hela 1600-talet började kompletta furstliga eller privata bibliotek införlivas i samlingen. Många av dessa har förvandlats till unika, slutna sammanställningar av manuskript och tryckta böcker, till skillnad från de öppna samlingar som började i själva biblioteket. Under 1700-talet skapades och utvidgades gradvis avdelningar för antikvariska och kreativa samlingar i Vatikanbiblioteket.

När Rom annekterades av det franska kejsardömet 1809 blev Vatikanbiblioteket ett nationalbibliotek, och de religiösa ordnarnas samlingar tillkom. Biblioteket öppnades för en större publik av akademiker och historiker under Leo XIII, och det moderna läsrummet för tryckta böcker inrättades 1892. När bilarna gjorde de gamla stallen vid Cortile del Belvedere föråldrade 1927 beslutade påven Pius XI att bygga om dem till magasin för bibliotekets tryckta böcker. Nya travar med manuskript skapades under Vatikanbibliotekets innergård mellan 1982 och 1984, tack vare finansiering från den tyska biskopskonferensen.

Manuskriptavdelningen består av mer än hundra samlingar. De skiljer sig mycket åt, inte minst i storlek, från Vaticani latini med 15.371 numrerade föremål till samlingar som enbart består av ett enda föremål. Vatikanbiblioteket är känt som bibliotekens bibliotek på grund av mångfalden av manuskriptsamlingar och deras proveniens. Biblioteket är anmärkningsvärt inte bara för påvarnas ständiga ansträngningar, utan också för tillägget av hela bibliotek som fungerar som reflektioner av andra epoker, världar och civilisationer.

Vatikanbiblioteket konstruerade inte en särskild avdelning för samlingar som är mer lämpliga eller till och med enbart arkiv i avsikt att skilja dokumentärt material från manuskript som tillhör samma samlingar. Det var snarare bibliografiska och operativa överväganden som fick biblioteket att inrätta arkivavdelningen i slutet av 1970-talet. Idag är denna avdelning den permanenta hemvisten för de stora arkiv som har kommit till biblioteket vid olika tidpunkter och för olika ändamål.

Målet med denna avdelning är att garantera att rummen och magasinen för läsning av Manuskript fungerar smidigt. Dessutom meddelar personalen avdelningens direktör för restaurering av Manuskript om manuskript som behöver restaureras, samt övervakar förfrågningar om godkännande av duplicering. I arbetsuppgifterna ingår också att hälsa på och hjälpa forskare samt att peka ut de viktigaste verktygen för forskningsarbete. De hjälper till med att skicka in förfrågningar om digitala manuskript och ger digital tillgång till manuskript.

Sällsynta böcker, samtida böcker, tidskrifter, digitala resurser och andra resurser som inte är böcker hanteras av avdelningen för Tillgänglighet. Denna sektions främsta ansvar är att hantera de administrativa aspekterna av att integrera publikationer i Vatikanbibliotekets samlingar. De rutinmässiga aktiviteterna är främst inriktade på förvärv, men hanterar också material som kommer in via bidrag eller utbytesprogram.

Trots att man hade hoppats på en enhetlig katalog för tryckt material i ett århundrade, organiserades en systematisk katalog slutligen på 1920-talet. Den samtida generalkatalogen över Vatikanbibliotekets tryckta böcker upprättades 1928; tidigare hade de olika samlingarna sina egna kataloger, upprättade inom ramen för varje samling och enligt skilda kriterier. Vatikanbibliotekets katalogiseringsstandarder publicerades första gången 1931, och den tredje och sista upplagan gavs ut 1949.

Sala Leonina, som innehåller cirka 56.000 volymer och har 104 stolar, och Sala Leonina Minore, som rymmer cirka 15.000 volymer, är de viktigaste rummen för tryckta verk i Vatikanbiblioteket. Periodical Reading Room, som officiellt öppnades för allmänheten 2002, har 32 sittplatser och erbjuder enkel tillgång till 949 vetenskapliga tidskrifter. En annan läsplats, Salone Sistino, öppnade i oktober 2017 med cirka 28.000 böcker och 24 sittplatser.

Sektionen för Sällsynta böcker har tre syften: att erbjuda forskare originalkällor för forskning, att fortsätta den specialiserade kategoriseringen av gamla böcker som skapats före 1800 och att utöka Vatikanbibliotekets samlingar av gamla och värdefulla böcker. Det första konkreta målet för detta avsnitt är att föra in den publicerade inkunabelkatalogen i OPAC. Avsikten är att under den andra fasen sammanställa en mer detaljerad katalog över inkunablerna, som också kommer att göras tillgänglig online.

Vatikanbibliotekets grafikskåp är ett betydelsefullt konstnärligt arkiv som rymmer gravyrer och obundna tryck som inte är inbundna i böcker eller stöds av skrivna ord. Den bevarar också ett stort antal teckningar som har varit en del av Vatikanbibliotekets samlingar över tid och som inkluderades i gravyrsamlingen baserat på likheten mellan de nödvändiga metoderna för bevaring. Många bilder, liksom kalkografiska och xylografiska planscher, ingår i detta avsnitt.